Ett 40-årigt slit i en bläckfläckad värld i förändring

Som jag sa, riktig lokaljournalistik.

The Day by day American finns inte längre. Nedläggningen av kolgruvorna lamslog stadens ekonomi och tidningens intäkter och läsarantal sinade. Kedjan som köpte den efter att jag slutat där såg ingen framtid och stängde den hundraåriga tidningen och lade till West Frankfort till den "nyhetsöken" som sprider sig över landsbygden och det småstadsliknande Amerika – det vill säga områden som inte längre har en lokal nyhetskälla.

Min andra anställning inom journalistiken, på Daily Southtown i Chicago, en en gång frän tidning, är nu ett skal som ägs av Chicago Tribune, som en gång kallade sig "The Värld’s Bästa Tidning.” Föregående decennium, The Trib har gått via kapitel och har blivit uppslukad av en gam-hedgefond.

Sådan är läget för tidningsbranschen som har blivit illa åtgången av implosionen av reklam och spridning de senaste 20 åren. Enligt Pew Research sjönk söndagsupplagan för lokalt inriktade tidningar från 28 miljoner 2015 till femton miljoner 2020. Forbes uppgav att söndagsupplagan 1990 var 63 miljoner. Intäkterna, och personalstyrkan, har också rasat.

Jag vet att en del skyller på "Lame Stream Media" – jag fick ett sådant e-postmeddelande i går – men det var uppsvinget av internet som var historiskt och oundvikligt, vilket nästan omedelbart fick lönsamma annonsintäkter att försvinna samtidigt som det urholkade vanlig annonsering och prenumerationer. I dag måste vi göra mer med mindre.

Lokal information är viktigt eftersom dess reportrar bor i din stad och går till Stadshuset för svar, gräver genom domstolshandlingar, deltar i skolstyrelsemöten och försöker väva en objektiv känsla av livet så som det sker.

Under sista veckan publicerade Northwestern College en rapport som fastställde att ungefär 2 500 dags- och veckotidningar har lagts ner sedan 2005. Färre än 6 500 finns kvar. Det betyder att städer över hela landet i allt högre grad saknar någon som bevakar deras offentliga tjänstemän eller trycker examensfoton.

En annan rapport uppgav att de massiva dagstidningarna, som till stor del fortfarande står kvar, har förlorat 80 % av sin upplaga sedan år 2000. Tidningar ersätter vissa intäkter med pengar som kommer från den digitala sidan, även om ökningen inte återställer död-träd-pengarna så bra som vi skulle vilja.

Inte allt för länge sedan skrev min chef, Kevin Riley, en kolumn där han hyllade fördelarna med ePaper, produkten som prenumeranter kan få utan att behöva gå till slutet av uppfarten eller smutsa ner sina händer med trycksvärta. Han talade om den tryckta versionens oundvikliga död i branschen, men tillade att söndagsversionen borde finnas kvar ett bra tag.

Det är faktiskt ett knepigt slit. Att trycka och leverera fraser på papper är en tillverkningsprocess från artonhundratalet i en digital värld.

Men det finns de som kategoriskt (försiktigt) är optimistiska. Ta Dink NeSmith, Jr., den pensionerade delägaren i Athens-baserade Neighborhood Newspapers, Inc., som publicerar ungefär 25 små tidningar.

Inte lång tid efter att han pensionerade sig förra året hörde han att Oglethorpe Echo, en liten veckotidning där han bor, skulle läggas ner. Han ringde ägaren och bad honom att donera den snart nedlagda tidningen till en ideell stiftelse han drömt ihop, och den drivs nu tillsammans med spirande journalister från University of Georgia. Det är ett verkligt laboratorium för studenterna och invånarna i Oglethorpe County kan fortfarande följa lokala evenemang.

”Det är samvetet och själen för länet; den kan helt enkelt inte försvinna”, konstaterade NeSmith, som nu säljer annonser för att hålla tidningen flytande. ”Jag kommer inte att bo i en stad utan en tidning.”